av Hans Andersson
Med släckta lysen lät han bilen rulla nerför backen och in på parkeringen till Döda Fallet. Dimman låg sedan flera dagar tät över hela Ragundadalen, sikten var inte mer än fyra meter. Han hade för två timmar sedan tömt frysen och lagt ner den frysta kroppen i två svarta plastsäckar och tejpat ihop paketet på mitten med silvertejp. Frysen hade han haft på full effekt, hela tiden, så att kroppen var helt igenom fryst. Kroppen av en liten och tunn man, som inte kunde väga mer än 55 kilo, den skulle inte ge honom några större svårigheter att bära på axlarna nedför trapporna ner i det Döda Fallet.
Han slog av tändningen, vevade ner rutan för att lyssna om han hörde något, tog på sig sin pannlampa, kontrollerade att den fungerade och lyste, lät den sen vara släckt. Klockan var nio på kvällen den sista november. Dimman och mörkret gav honom trygghet att ingen överhuvudtaget skulle vara ute vid denna tidpunkt och i denna dimma. Länge satt han kvar och andades lugnt. Gick igenom sin plan som han redan i september börjat planera. Flera resor för viktiga inköp, inga köp från samma affär utan alla inköp från olika platser. Ett besök på Döda Fallet för att se pjäsen om Vildhussen samt en resa för att planera kvällens uppdrag. Efter det kände han väl till stigen och trappan. Trappan ned i naturreservatet där han sonderat var han bäst skulle kunna dumpa kroppen. Grinden hade satts upp under tiden som trappor och spångar reparerades och underhölls.
Tystnaden var påtaglig och dimman gav en känsla av trygghet, trygghet att ingen varken kunde se eller höra honom. Han gick ur bilen och tog fram bultsaxen ur baksätet. Det var samma bultsax hade han använt i september när han klippte fingertopparna. Det var viktigt att ingen skulle kunna identifiera kroppen bara genom fingeravtryck. Ett tag tänkte han att han skulle dra ut tänderna men det var allt för omständligt och vad han kunde se så fanns inga synliga lagningar, däremot saknades flera tänder och två av framtänderna spretade åt olika håll.
Efter en halvtimma kände han att det var dags att genomföra den sista och avgörande åtgärden för att undanröja alla bevis. Höll han sig till sin plan skulle han kunna åka hem och känna att nu var allt över.
Han låste bilen och gick ner till den låsta grinden vid järnvägsövergången, där trapporna till fallet började. Låset på grinden var ett kraftig Abloy lås, ett vanligt lås som gick att köpa hos alla välsorterade bygghandlare eller till och med på Coop. Han hade köpt två likadana lås som han tänkte byta ut med när han skulle åka därifrån. Hemma hade han testat att klippa det ena låset, så ha visste det inte skulle vara några problem. Med lätthet klippte han av låset och stoppade det sönderklippta låset i fickan, det skulle han ta med sig därifrån och slänga vid Gammelänge kraftverk. Kraftverket ligger nära Döviken där han tidigare bodde innan allt hände. Några månader efter att allt hände, flyttade han från Döviken, men båten hade han kvar på Kvickören nedanför kraftverket.
Det nya låset hade han i fickan, låset var tvättat med sprit, han hade varit noga med att alltid ha på sig dubbla plasthandskar för att inga fingeravtryck eller DNA skulle kunna tas fram från låset. Plasthandskarna skulle brännas i vedspisen och inte bara slängas i soporna. Han visste vad han måste göra för att inte lämna spår. Många kvällar hade han suttit framför datorn och sökt svar. Svar om hur man bäst gjorde för att inte lämna några spår efter sig.
När han kom tillbaka till bilen lyssnade han noga att allt var tyst och att ingen fanns i närheten. Döda Fallet var stängt för säsongen och skulle inte öppnas för allmänheten förrän i maj. Snön låg kvar långt fram i april och reparationer av trappor skulle säkerligen inte påbörjas förrän sena april.
Allt stämde. Dimma och flera minusgrader. SMHI lovade, att ett högtryck från Ryssland skulle ge sträng kyla, ner mot 25–30 grader den närmsta tiden, en kyla som säkert kunde hålla i sig flera månader. Det var viktigt att kylan höll sitt grepp över Ragundadalen, och att kroppen först under vårvinterns soliga dagar skulle kunna börja tina upp.
Han öppnade bagageluckan och tog ett fast grepp om kroppen och lyfte upp kroppen på axeln. Den var stel och hal men med dubbla plasthandskar och hans nyinköpta skinnhandskar gav ett bra grepp, och då kroppen inte vägde mycket var det inga större problem att finna en bra balans. Han låste bilen, men behövde inte tända pannlampan då han kände väl till stigen fram till grinden. Han gick igenom grinden och var på väg över järnvägsbron då han hörde att ett tåg närmade sig från norr. Tåget lyste upp den dimmiga omgivningen och närmade sig med hög hastighet. Nu gällde det att stå blickstilla så att tågföraren inte skulle se en rörelse, när tåget passerade kände han hur dimman frös honom till is och att hjärtat slog extra slag. Han tackade sig själv för att han inte hade tänt pannlampan. Att tågföraren skulle kunnat se något i mörkret och dimman var inte troligt men känslan av att någon, vem som helst, skulle kunna dyka upp och förstöra hela hans plan, gav honom skräckkänslor.
Han visste hur långt han skulle gå. När han var här i september hade han märkt ut platsen med självlysande färg och med en liten sprejburk hade han markerat på stängselstolpen var den bästa plasten var. Platsen, en plats med hög fallhöjd och där kroppen skulle försvinna ner i en spricka som skulle försvåra för dem som skulle ta upp kroppen. Beräkningen var att kroppen inte skulle kunna hittas förrän i maj då man låste upp trapporna för allmänheten.
Av den snö som kom för tre veckor sedan, fanns endast ett tunt täcke kvar efter några varma dagar som smält bort nästan all snö. På fötterna hade han sina ICE Bugs, kängor med inbyggda dubb, att halka och tappa fästet var inte att tänka på. Pannlampan gav honom grepp om var han var men var inte nödvändig förrän han närmade sig den målade stolpen. Vägen ner var lång och på vissa ställen lutade spångarna kraftigt med risk för att man kunde halka. Kängornas fäste var otroligt bra men när han kom till en av de brantare trapporna var han tvungen att hålla i räcket med ena handen. Nedanför den sista trappan tände han pannlampan. Trappan svängde kraftig till höger, och där fanns en avsats där många av besökarna brukade stanna upp för att fotografera den vackra dalgången. Dalgången med den tomma flodfåran, där förut vattnet forsat fram innan Vildhussen i sitt försök till att bygga en timmerränna förbi Storforsen tömde Ragundasjön på allt vatten. Kvar fanns bara en död flodfåra som idag är en stor turistattraktion, som lockar tusentals turister till Ragundabygden.
Nu såg han den gröna färgen som han sprejat på stolpen. Han la ner kroppen på marken, drog av tejpen av plastsäckarna och öppnade paketet med den frusna kroppen. Nu gällde det att inte lämna kvar något som kunde spåras, helst skulle allt se ut som en olycka eller ett självmord men de avklippta fingertopparna skulle nog avslöja att det var ett mord.
Han lyfte upp kroppen över huvudet, böjde knäna, kände att det nu gällde att hålla ett fast grepp, ett grepp så han kunde stöta i väg kroppen någon meter, det var viktigt att kroppen landade på den hala bergsytan så den kunde glida nerför den blanka stenhällen, ner till sprickan som skulle dölja kroppen. Hemma hade han tränat med en stock som vägde ca 60 kilo. I början tappade han stocken, men efter en del träning hade han kommit på tekniken, att först knäböja, och i en koordinerad rörelse få i väg stocken nästan två meter. Med ett tag mellan benen, ett tag vid halsen samt med böjda knän så fick han precis den rörelse som han tränat på, tränat för att få kroppen att flyga i väg några meter framåt och sen dunsa ner på den hala berghällen. Pannlampan lyste nerför berghällen men kroppen var som borta. Hade den glidit ner i sprickan eller ej var omöjligt att se men nu var det för sent. Plastsäckarna och tejpen togs om hand och han lyste över alla plankor så att inget skulle finnas kvar.
Vid grinden tog han fram sitt Abloy lås och låste grinden, stoppade nycklarna i fickan. Nycklarna skulle få följa med de gamla låsen ner i vattnet vid kraftverket.
Dimman låg fortfarande tät och kylan kändes nu i hela kroppen, nu när allt var över. Kaffetermosen och de nybakta lussebullar som Daw skickat med honom smakade extra gott, nu när uppdraget var genomfört. Nu skulle han kunna lägga allt bakom sig. Ingen skulle kunna lösa mordet i Döda Fallet.